INTERVJU: ARIEL PINK

Text: David Hagen
Illustration: Evelina Johansson

– Vi måste vara tysta, busschaufförerna sover, viskar Ariel. Iklädd en T-shirt med Portland-bandet Happy Dagger sitter han djupt nedsjunken i en skinnfåtölj längst bak i den stora turnébuss som är hans hem under den månadslånga europaturnén.

Uträknad, utblottad och hånad. Efter femton år som artist befann sig avantgardepopens okrönte konung vid vägs ände. Istället för att låta olyckan föra honom ut bland allmänhetens likgiltiga dunkel bestämde sig Ariel Pink för att göra en sista kraftansträngning.


Återupprättelsen kom med senaste fullängdaren Dedicated to Bobby Jameson. En sorts revansch då många tycktes förkasta lofi-konstnären från Los Angeles efter att denne levererat en rad verbala attacker mot bland andra Madonna och Grimes. Många frågade sig om Pink tagit steget från excentrisk till galen. Motgångarna vändes till framgång med skivan som skildrar sextiotalsartisten Bobby Jamesons uppgång och fall.


I ett exklusivt möte som ägde rum under den senaste europaturnén berättar Ariel om jakten på anonymitet, sin syn på artificiell intelligens och varför karriären snart kan vara över.

Det börjar närma sig midnatt när jag kliver in i en stor turnébuss en varm augustikväll under Way Out West-festivalen i Göteborg.


Jag ber Ariel, som nyss firat 40, att reflektera kring vad han är mest stolt över hittills under sin karriär.


– Jag är mest stolt över att jag lyckats göra karriär genom att skapa den musik jag vill och lyckats ägna mig åt det hela mitt vuxna liv. Det är otroligt egentligen. Jag är stolt över allt jag gjort, över mig själv. Framförallt är jag förvånad att det blivit som det blivit. Jag har blickat tillbaka hela min karriär. Jag har lämnat det bakom mig. Nu ser jag bara framåt.


Hur ser du på relationen till publiken?
– Jag påverkas inte av vad min publik eller andra vill att jag ska göra. Det finns ingen enande personlighet hos min publik. Eller så kanske det finns men det är i så fall inget jag bör känna till. Det finns likheter och skillnader. Att de uppskattar musik är vad som förenar oss. Mer behöver jag inte.


Bryr du dig någonsin om reaktionerna?
– Nej, jag räknar med att jag gör de som lyssnar på min musik besvikna förr eller senare. Jag tycker inte om att ge efter för någon annans önskemål. Samtidigt har jag tränat dem att uppskatta allt jag gör. Det ger mig möjlighet att göra vad jag vill. Du kan alltid kliva av tåget när det passar dig. Jag har ingen aning om min resa är värd att fortsätta följa. Jag är glad att folk fortfarande uppskattar det jag gör av verkliga skäl och inte för att de blivit tillsagda eller uppmuntrade.


Hur skiljer du på människan och artisten Ariel?
– Det finns ingen anledning till att det ska vara en skillnad. Vad folk anser om mig stämmer inte överens med verkligheten. Om jag såg vad andra ser hos mig skulle jag förmodligen undvika det. Det betyder något för andra men jag har ingen aning om hur andra uppfattar mig. Jag är bara intresserad av musiken.


Hur arbetar du för att skapa en helhet bland de låtar som du tar med på ett album?
– Jag har aldrig tänkt längre än en låt i taget. Och när det finns tillräckligt med låtar blir det en skiva. Det är inte svårare än så. Alla låtar har en mening, om de hör ihop är det undermedvetet. Målet har alltid varit att göra något annorlunda. Om det finns en koppling mellan låtarna på skivan är det en slump.

Många skrattar först åt dig och åt vissa av dina mer komiska låtar. Hur ser du på det?
– Det finns inte mycket allvar i min musik. Det är en samling av villfarelser. Söker du efter svar på viktiga frågor kommer du inte finna dem i min musik såvida du inte har för avsikt att på djupet psykoanalysera mig. Det är mest en samling av olika ljud som bygger på intuition mer än något annat. Att lyssna på min musik är som ett Rorschachtest. Allt jag gör har en mening, om det är roligt utan min avsikt så är det bara bra. Det mesta som görs med avsikten att vara roligt blir sällan bra eller särskilt underhållande.

Kommer du använda dig av upplevelserna från turnén om du gör fler låtar?
– Jag brukar inte skriva på turnén. Jag föredrar att analysera upplevelserna när jag kommit hem. Hela mitt hus är fyllt av ratade sångtexter som inte fått plats i någon låt än.


Om vi möts igen om två år för att prata om din nya skiva, hur tror du att du skulle beskriva den?
– Det var en av de löjligaste frågor som jag någonsin fått. Jag vet inte om jag kommer sitta här och diskutera musik igen. Jag har förlorat intresset av att prata om musiken jag gör. Det blir för mycket fokus på mig, istället för saker som verkligen betyder något. Jag är inte sån som reflekterar kring mig själva hela tiden. Jag kanske inte gör några fler skivor. Vi får se.

Vi smyger ut ur bussen och lyckas undvika att väcka de sovande busschaufförerna. Det är en knapp timme kvar tills Ariel Pink ska stå på scen inför ett fullpackat Pustervik. Vi fortsätter vår konversation promenerandes längs Järntorgsgatan där mängder av fans köar för att komma in till kvällens utsålda konsert. Det är märkbart hur lusten att resonera kring ämnen som berör omvärlden är mycket starkare än de som berör Ariel som person.


Vilka inspirationskällor har du som inte är musik?
– Jag bryr mig inte längre om musik. Jag får min inspiration från andra håll nuförtiden. De nationalistiska krafterna Europa efterliknar det vi sett i USA de senaste åren. Att studera de under mina resor Europa intresserar mig mycket mer.


Har konsten fått en viktigare roll i samhället när den politiska debatten blivit allt mer polariserad?
– Nej det tror jag inte. Den kreativa världen har alltid existerat för sig själv och är en barometer för hur världen mår. Om folk spenderar mycket pengar på konst, musik eller film visar det att ekonomin och samhället utvecklas åt rätt håll.


För vilka har skapandet störst betydelse?
– För varje ideologiskt övertygad familj där ute finns det en tonåring som tänker motsatt. Det är för dem vi konstnärer existerar.


Hur ser du på AI? Tror du att framtidens musik kommer att skapas av artificiell intelligens istället för av människor?
– Det finns redan algoritmer som kan skriva låtar bättre än de flesta artister. Synten var bara en början. Om världen skulle befolkas av datorer som låtsades vara rockstjärnor och människor förpassades till underjorden så skulle datorerna till slut komma och leta efter oss. De kommer att sakna “Je ne sais quois”-egenskapen, den x-factor som gör oss fascinerande och oförutsägbara. Det är våra brister som gör mänskligheten intressant och unik. Jag tror inte att mänskligheten kommer räddas av teknologin. Det är våra brister som kommer leda oss framåt.


Hur ser du på klimatförändringarna?
– Det sker vare sig vi vill inte. Det finns ingen anledning att oroa sig. Det handlar om att anpassa sig. Mänskligheten har inte lyckats samexistera utan våld och förstörelse. Tills dess är det osannolikt att vi kan lösa klimatproblemen. Vi måste sluta demonisera det som uppfattas som ondska och se världen för vad den verkligen är.


Vår promenad har nått sitt slut och vi tar oss in till området precis bakom scen. På andra sidan scengardinen väntar publiken otåligt. Innan vi skiljs åt ber jag Ariel fundera över vad det är som får honom att känna mest lycka i livet.


– Allt som är gratis. Fokusera på det och strunta i allt annat. Äta, sova, gråta. Känslan av att bli påverkad av musik och andra människor och enkla saker i livet. Att känna stolthet inför andras bedrifter, allt som inte rör mig eller fokuserar på min person, avslutar Ariel innan han några minuter senare kliver upp på scengolvet.