läs något online

INTERVJU: MARLON WILLIAMS

Vad älskar du?

”Jag ser mig själv snarare som en passiv mottagare av kärlek, säger den nyzeeländska trubaduren Marlon Williams och stoppar en vindruva i munnen. Hans nya album har den passande titeln Make Way For Love.

”Kärlek flyter omkring utan att vara bundet till något särskilt. Ibland utsätts du för det. Det är alldeles för abstrakt för att kunna brytas ner till något materiellt.”

Är det då kärleken som har ett grepp om de älskande eller tvärt om; de älskande som har kärleken till hands?

– Det känns bara som att en del av hjärnan hittar kärlek som uttryck för en allmän känsla, fortsätter Marlon. Det går åt båda hållen. Vi är kärl. Precis som med allt annat måste du frigöra dig själv mentalt, göra utrymme för att uppleva något bortom den vanliga ordningen.

Jag frågar när han själv senast var med om en sådan upplevelse.

– I mer eller mindre utsträckning har jag sådana uppenbarelser dagligen. Det är en del av processen att hålla sig i skick. Leonard Cohen talade om att vara i ett state of grace. Han jämförde det med att åka nerför en backe med skidor. När ansträngningsgraden är precis tillräcklig för att hålla farten uppe, då är du i ett state of grace och jag tror att det fungerar likadant med kärlek. Alla maskiner måste vara oljade på rätt sätt för att du ska få det att funka.

Och när du befinner dig i ett sådant tillstånd vill du bara stanna kvar där.

– Men då går du miste om det. Du måste acceptera flyktigheten och dynamiken i det hela. Det går inte att stanna upp.

 

Kan inte låtskrivandet vara ett sätt att stanna upp eller åtminstone dokumentera känslan av att vara i ett sådant tillstånd?

– Du kan skapa utrymme för dig själv när du skriver låtar. Det var något jag aldrig riktigt hade förstått förrän jag gjorde mitt senaste album. Det var alltid ett avstånd mellan mig själv och vad jag gjorde. Det har aldrig varit så intuitivt som nu. För första gången har jag använt skapandet som terapi, tillåtit mig själv det utrymmet. Det var någonting vackert och själviskt över hela processen den här gången.

 

Eftersom alla förändras är jaget som skrev låten kanske inte samma jag som sedan framför den?

 

– Så fort du börjar skriva en låt blir den främmande. Någonting med den blir utomvärldsligt och försvinner från dig. Avståndet uppstår så fort du börjar skriva. Någon frågade mig häromdagen hur jag skulle klara av att bära upp de här låtarnas tyngd. Jag gav upp det när jag skrev dem.

 

Hur mycket av det undermedvetna gentemot det analytiska smyger sig in i låtskrivandet när du skriver mer personligt?

 

– Det är en balansgång men för det mesta känns det undermedvetet. Det analytiska smyger sig in ibland men då får du vara på din vakt så du inte fastnar och inte får något gjort. Du måste vara varsam med det undermedvetna och låta det göra det mesta av jobbet innan den andra hjärnhalvan träder in.

 

Titeln på singeln Nobody Gets What They Want Anymore antyder att folk en gång i tiden fick vad de ville.

 

– Det var menat att vara lite cheeky. Givetvis är det inget i det universella flödet av att ge och ta emot som någonsin förändras; vi är mer eller mindre samma varelser som för tusen år sedan. Så titeln är menat som ett skämt. Samtidigt anspelar det på vår längtan efter det som en gång varit, vi romantiserar det förgångna eftersom vi alltid har gjort det, men det är egentligen inte det förflutna vi trånar efter utan någon annan, okänd kvantitet.

 

Titeln skulle också kunna anspela på att ingen i ett förhållande får vad de vill ha längre.

 

– För mig handlar hela låten om att acceptera det. Det var en del av processen att försöka förstå sig på upplösningen av förhållandet. Vi var båda tvungna att vara förlåtande och förstående gällande mänskliga brister och hur vi kommunicerar med varandra.

 

Det var modigt att låta din ex-partner Aldous Harding sjunga duett på den låten också.

 

–  Det mest intressanta för mig är att jag har skrivit orden hon sjunger tillbaka till mig. Det är ett samförstånd mellan oss att det är mina ord och hennes mun om vårt förhållande. Det är skrivet ur mitt perspektiv så det faktum att hon gick med på att sjunga det betyder mycket.

 

För att återgå till den första frågan: är det inspirationen som styr över oss eller vi som styr över inspirationen?

 

– Varken vi eller inspirationen kan sitta i framsätet. Allting handlar om interaktion. Du kan hitta originella eller insiktsfulla sätt att interagera men det är allt. Jag tycker verkligen det är viktigt att ta bort all form av agens inom skapande ur ekvationen.