fumbled a swiss diplomat baddie

Jonathan Brott 29 september

Hamnade med Leif Pagrotsky igen…

Men vi tar det från början.

Jag kommer inte ihåg så mycket från igår. Lämnade knegarkvarten och checkade in på ett hotell. Clara dök upp kring 11 och vi tog oss rätt hastigt in till mörkrets hjärta, den svenska mässan.

Jag kände mig rätt klar med Bokmässan. Några timmar in i första dagen. Men nu hade jag en lärling att sköta om.

Vi gick omkring på golvet.

Folk verkade lyckliga där nere.

Malte Persson hade en ovanligt vacker röst när jag träffade honom i en rökruta.

Det blev en litterär salong mot kvällen.

Skanshof var generösa med mat och dryck.

Jag frågade en anställd om de hade wifi så att vi kunde spela musik.

Han svarade, ehh… nej… eller… jag vet inte, jag kan inte koden.

Det kändes okej.

Ett trettiotal personer dök upp.

En som heter Bonnier i efternamn sa att det kändes som en utekväll i Stockholm.

Det tycktes råda enighet om att det var en ganska bekväm och inbjudande och liksom oskyndsam miljö.

En trygg hamn för Linda Skugge. Hon rev av en läsning. Jag minns raderna “jag älskar dig när du knullar mig inne på Gyldene Freden för att du vill knulla nära akademien / jag älskar dig när du pissar i soffan”.

Ida Mirow läste ur sitt briljanta nya manus som handlar om någon som typ vill skaffa barn men också inte.

Tidskriften Bänkens anonyma redaktör som också hette Jonathan dök upp och var lågmäld och trevlig. Jag berättade för honom att folk verkar tycka Tidskriften Bänken är rätt cool och liksom unapproachable, men att det nog bara berodde på att de har lite graffar-energi. Han läste en rätt stark text. Om världsläget.

Rebecca Sand läste ur “en ensam cowgirl” och jag tänkte på det ryska uttrycket Рыбак рыбака, en fiskare ser en fiskare… jag tänker ofta på det uttrycket… det gömmer sig mycket i det. Jag fick stark lust att läsa den där boken. Den verkar skildra mörker och knarkande och klubben trädgården på ett sätt som skär igenom allt som man kanske vanligtvis associerar med de sakerna.

Ali Alonzo hade översatt en Zac Smith shitpost. Det känns nice att han fattar grejen. Jag gillar att Zac Smith inte riktigt är finlitteratur men också inte rakt av lustig random=funny, det är något mer raffinerat, något mer fucked, på ett raffinerat sätt. Det vältrar sig inte i mörkret heller. Det dansar bara i det. Ett silent party.

Clara läste en text där hon beskrev olika killar som antingen katolska eller protestantiska kyrkor. Det kändes kongenialt, tror jag.

Min kusin Freja introducerade sig som min kusin Freja och läste en härligt kort raggig dikt. Hon lärde mig allt jag vet om kvinnor.

Under mitt konferencierande titta jag flera gånger bort till baren där min förläggare satt själv och så frågade jag “finns rebecca sands bok till salu, om du är hennes förläggare, nicka, nicka om den finns till salu” och han nickade. Någon beskrev honom senare som en skugga. Det kändes rätt fint. Han är ekonomisk i sina handlingar. Och böckerna blir bra. Inget överflöd.

VI sålde rätt bra, det var fint. Någon gick fram till mig och sa, jag vet vem du är, från CP-podden. Det känns som att podden har liksom en annan typ av valutavärde i göteborg. En status. Göteborg kanske uppfann podcasten…

Efter kalaset hamnade vi kort på Folkteatern. En kvinna som såg ut som Ylva Gripfelt stod och “dj:ade lite cello” typ. Det kändes som att flera där inne hade en religiös upplevelse. En religiös upplevelse som jag inte hade tillgång till. Varje gång en automatisk dörr inte öppnas för mig tänker jag instinktivt “antisemitism”.

Vi drack alla ett glas sprit i baren. Någon som hette Lydia som jobbade med vinyler på något vis, som jag vet att jag pratat med för några år sen, var väldigt välkomnande och uppmuntrande.

Sen kom ett SOS-samtal. Essy Klingberg fyllde år. Och hon hade misslyckats att planka in på NoK-minglet. Det är kul att de har en sån stenhård säkerhet att inte ens sveriges vassaste kniv kommer in.

Jag var Carl Lindsten för en kväll. En litterär ambassadör. För bokförlaget It-Lit. Jag samlade upp två It-Lit författare och vi kastade oss in i en taxi.

Inne på Park var det rätt röjigt. Det är en härlig plats som liksom främst samlar upp Bokmässan-veteranerna. En ikon, en fyr, i göteborgs mörker. Det stod en hink med öl intill ingången. Jag vet inte vem den tillhörde men vi tog för oss under kvällen. Nästan som att den var reserverad för de pankare författarna. Här blev saker lite suddiga.

Nina Hemmingson levererade lite livsvisdom.
Hon sa något om att “Människan är flockdjur”.

Vi startade en litterär salong i den litterära salongen, lite som en tumör.

En tumör som kretsade kring Leif Pagrotsky. Ja, där satt han. Och vi omringade honom.

Jag träffade Flora Wiström och upplevde henne som ganska avslappnad.

Leonidas Aretakis dök upp. Han hade en svitfest på gång. Och en osläckbar lust. Han har något den där mannen. En osläckbar lust. Varje gång jag träffar honom känns som way-out-west.

Jag hade stark lust att kyssa kanske tre-fyra olika personer men höll mig. Det känns lite skamfullt att kyssa någon på bokmässan… Som att kyssa en kollega på en firmakryssning. Vi är ju alla här för att jobba. För att jobba med något vi brinner för. För att jobba med något som brinner. Det är inte på blodigaste allvar. Jag tror jag har det ganska kul i år.

På morgonen gick en jäktad kvinna runt med uppspärrade ögon genom korridoren utanför mitt rum. Hon stannade vid tre olika dörrar och hittade till slut den hon sökte, suckade högt och sa “herregud” för att sedan föra in nyckelkortet i dörren och kliva in.

Vi har något slags krismöte här på bloggen. Året är typ 2005, oavbrutet, tiden tycks stå still i en hotelllobby.

juste, en till sak, ett vackert klipp!

och välkomna förbi it-lits monter idag vid 17.00 det kommer bli vilt