INTERVJU • DESTROYER

Fundersamt svarar Dan Bejar från andra sidan bordet på jazzklubben, när jag frågar honom om han ser på sin musik som en attack eller ett försvar: Det är den stora förändringen; det som började som en attack slutade som självförsvar.

Han vet inte exakt när denna förändring ägt rum, men berättar att han ser på de två närmast föregående albumen, Kaputt och Poison Season, som mer återhållsamma.
– Ken är jag osäker på vad det är, det är en konstig skiva, men i de termerna skulle jag beskriva den som en skiljelinje mellan de defensiva och offensiva albumen.

– Trots att jag skrev Poison Season med flera röster och karaktärer i åtanke känns det som ett mer intimt, personligt album. Ken är medvetet ett överdrivet mörkt album. Den kommer inte från mitt naturliga temperament, vilket gör det till ett svårare album att lära känna mig genom. Det är elva små fiktioner.

– Texterna… jag springer bara in i dem, jag har aldrig satt mig ner och försökt skriva något. Glimtar av språk dyker upp någonstans i mitt huvud, kanske eftersom jag svävar iväg så ofta att min hjärna har blivit receptiv för det. Om det sedan slår an någonting känslomässigt inom mig och jag lyckas komma ihåg det så kommer det in i en låt. Ibland kommer meningar med en melodi och då vill jag direkt stoppa in det i en låt.

– Ljudkvaliteten är det som kommer minst naturligt för mig. Det ger mig ångest. Överlag skulle jag beskriva mitt låtskrivande som regressivt. Förr skrev jag låtar dagarna i ända; de var mer komplicerade, innehöll fler ackord och en massa ord. De senaste albumen har väldigt få ackord och väldigt få ord. Låtskrivandet är en konstant förenkling.

– Ken påminner mig om vad jag tyckte skulle vara coolt att sjunga innan jag hade börjat med musik. Det är det närmsta jag kommer mitt tonårsjag. Jag vet inte om det var något medvetet eller om det bara är en fas. Jag har krälat mig genom många fixeringar; du kan gruppera dem kronologiskt. De går ur min kropp när skivan är klar, när jag framfört låtarna live och mina tankar svävar iväg till nästa plats. Men jag uppfinner inte hjulet på varje album.
Ibland får jag höra att inga av mina skivor låter likadant men jag tycker inte det stämmer. Det finns en konsistens, saker jag upprepar gång på gång.

Ofta är det ett sista ord som förändrar innebörden av hela meningen.

– Det är något jag i viss grad alltid hållit på med, förklarar Dan. Men nu har jag tillåtit mig själv att skriva på ett sätt jag inte gjorde för fem-tio år sedan. Det var min intention att texterna skulle vara lite rockigare, så jag oroade mig inte över att kontrasterna i vissa fall kan framstå som barnsliga; med ”Dear young revolutionary capitalists” ville jag adressera en specifik grupp jag visste fanns men inte lade märke till tidigare. De senaste åren har varit så politiska. Somliga som för en talan för många politiska problem har själv inga problem med att tjäna massa pengar när fattigdom existerar, särskilt i USA där folk verkar ha radikala idéer men aldrig ens ifrågasätter vart pengarna kommer ifrån.

När albumet annonserades delade Bejar med sig av en text där han förklarade att inspiration hämtades från de sista åren av Thatcher-eran.

– Bara så att folk skulle förstå att det inte handlade om Barbie och Ken, vilket tro det eller ej fortfarande är en grej i USA. När jag pratade om Thatcher-eran syftade jag egentligen på brittiska indieband jag lyssnade på som tonåring som kom fram under den eran.

Kanske finns det ett sound som korrelerar till ett visst politisk klimat. Men jag besökte inte ens England förrän decennier senare, så vilken bild jag än hade av sena Thatcher-eran i Storbritannien som tonåring i en Vancouver-förort var helt och hållet mystifierad, jag romantiserade det grå och trista, den där regniga, brittiska kvaliteten som på något sätt kan vara både romantisk och dyster på samma gång, och var väldigt annorlunda från landskapet jag växte upp i.

På vilka sätt har då de här Thatcher-banden satt spår på albumet?

– Jag började spela gitarr igen för första gången på tio år, den typen av gitarrspel passade mina tekniska begränsningar, berättar Dan. På något sätt har den tidsperioden kommit att bli min trygghetszon. The Cure, New Order, framför allt vissa Creation- och shoegazeband. Jag försökte komma på sångare med en distinkt approach till sina texter men som inte var överdrivet dramatiska.
Jag började lyssna på band jag inte ägnat en tanke åt på flera, flera år som The House of Love och The Church. Sedan återvände jag till The Cure för första gången sedan jag var tonåring; inte så mycket Robert Smith som trumljudet och de olika effekterna de använde. New Order har alltid varit en massiv influens och jag hör deras fingeravtryck på vartenda Destroyer-album. Jag har lyssnat på dem varje dag de senaste tjugo åren.
Jag frågar hur ett ord kan få nya konnotationer när det, likt Kaputt och Ken, går från att ha varit ett ord som existerat för alltid till att bli titeln på ett Destroyer-album.
– I båda fallen fick jag en reaktion på ljudens läte och hur de såg ut på papper. Jag vet inte om det har att göra med att de båda är k-ord. För mig känns Ken mångfacetterat: det kan vara ett gammalt brittiskt namn som kanske dött ut om femtio år. När något är såpass öppet är det mottagligt för att fyllas med mening. Det är samma med Kaputt, även om det har en väldigt specifik betydelse; för mig är det nästan nonsens.

Bejar nämner att det nästan är farligt att prata om osäkerhet i en amerikansk kontext.

– Du blir genast stämplad som svag eller otillräcklig; som motsatsen till den amerikanska visionären. För mig är osäkerhet ett äventyr. Det är nödvändigt, att skapa bristfälliga verk är nödvändigt. Det är något jag undvikit att prata om eftersom jag inte vill framstå som försiktig eller att jag inte tycker att mina låtar är tillräckligt bra. Jag tror bara inte att det finns ett samband mellan osäkerhet och hur bra ett verk blir. Jag gillar att inte veta vad jag håller på med.
Den svartvita musikvideon till spåret Tinseltown Swimming in Blood blinkar till den klassiska science fiction-kortfilmen La Jetée, och Dan Bejar berättar att de cinematiska referenserna alltid varit en betydelsefull del av Destroyer.

– Många av mina idéer kommer från filmer, det är vad jag bryr mig om mer än musik och litteratur. I Nordamerika känns det som att film är lite utdött som medium, men på sin höjd är det kapabelt att föra samman allt. Det är därför jag ser filmer som ett utopiskt språk. Däremot vet jag inte om Destroyer har ett cinematiskt sound. Det är bara i samband med att jag börjat skriva mindre som jag börjat tänka på film. Det började på Kaputt och nådde sitt klimax på Poison Season, som var ett album jag såg på mer eller mindre uttalat i cinematiska termer. Speciellt när jag pratade om musiken med andra som var inblandade. Jag vet inte om Ken följer det spåret; samtidigt som det finns en direkthet så tillhör det också det mest ambienta jag gjort, det finns en rymd som inget annat Destroyer-album visar upp. Det är definitivt mer goth än något annat jag gjort.

Intervju: Jonatan Södergren

Foto: Nora Cederin