Utdrag ur L’amour – La mort #9 – BISTRO

Två trappor upp på Wallingatan 34 i Stockholm häller kocken Raul upp tre tallrikar soppa. Vi är några få gäster som beställer frikadellisupp från Estniska husets lunchrestaurang den här eftermiddagen. Sedan 1970 har huset varit en självklar mötesplats för exilester i Stockholm. I lokalens burspråk sitter jag tillsammans med två äldre kvinnor, den ena från Tallinn och den andra från Tartu. Frikadellisupp är en ljus estnisk soppa med små köttbullar – ”det brukade jag äta i tonåren i Tallinn” berättar den ena kvinnan. ”Den här doftar precis som då”.

***

Vad är hemlängtan? En av de främsta skildrarna av exillivets egenheter och svårigheter i Sverige är författaren Theodor Kallifatides. I ett telefonsamtal en förmiddag i mars pratar vi om hemlängtan, vad det är och hur den tar sig uttryck.

–Hemlängtan är något man lever med, det är inget man rår över. Man kan intellektualisera den naturligtvis och man kan mildra smärtan av att vara borta från sitt land, sitt språk, sin natur, från sina människor, sin stad och sitt torg. Men den finns alltid där, berättar han.

Under sin 40-åriga karriär har Kallifatides kontinuerligt återkommit till frågor rörande främlingskap och utanförskap. Från genombrottet med romanen Utlänningar 1970 till hans senaste bok Kärlek och främlingskap som kom för två år sedan.

–Jag har bearbetat det här i alla böcker. Min senaste roman Kärlek och främlingskap handlar på det stora hela om att alla känslor blir beroende och sammanblandade med främlingskapet – smärtan av att inte vara hemma hos sig.

I Kärlek och främlingskap följer vi grekiske Christo som navigerar sig genom det svenska samhället. Han kräks första gången det serveras sill, drömmer om Retsina när han blir bjuden på champagne och finner som så många andra nykomna sitt första svenska sammanhang i ett restaurangkök. Tidigt i boken beskrivs det hur Christo möter sin landsman Thanasis och hur de två umgås över måltider. ”Han blev bjuden på lunch hos Thanasis som förutom hygglig frisör också var en förträfflig kock och hade gjort sin välkända gryta med gröna böner, morötter, lök och vitlök, potatis och tomatsås. I denna gyttja kokade sakta två saftiga kotletter. Det smakade ljuvligt, det smakade hemma och doftade oregano och timjan”.

I likhet med romankaraktären Christos frontalkrockade Theodor med det svenska köket under sin första tid i Sverige. Den största chocken i matväg var sockret. När han emigrerade till Sverige 1964 var han van att leva med en diet baserad på olivolja och citron. I Sverige var brödet såväl som såserna söta.

–Det gjorde att jag fick plötsligt hål i tänderna och ont i magen, bara efter några månader.

Medan vårt samtal fortskrider fortsätter krigets tredje vecka i Ukraina. Theodor Kallifatides växte upp under Andra världskrigets tyska ockupation av Grekland. Först i byn Moláio och senare i Aten. Jag ställer honom frågan hur det kom sig att han började skriva.

–En avrättning, det var min början som skrivande person. Jag var 5 år och blev vittne till en avrättning i min by, av en helt oskyldig människa som tyskarna dödade inför alla för att statuera ett exempel. Jag var 5 år och den eftermiddagen satte jag mig ner och skrev ett litet stycke om det jag hade varit med om. Sedan dess har jag fortsatt. Det har blivit mitt sätt att leva.

När jag frågar om hans barndoms mat, om hur han minns den och ifall minnen besannas när han besöker Grekland förebrår han mig om att han växte upp under ett krig.

—Jacob… jag växte upp under den tyska ockupationen. Det rådde svält. Jag är uppvuxen på mandel, och hade vi tur fanns det lite fikon också. Men jag älskar fortfarande fikon och mandel, dock är det ungefär de smakerna jag minns från min tidiga barndom.

Han erkänner att maten inte har en alltför central roll i livet, men ändå bakar han egna fetaostbröd som han gärna äter med grekisk olivolja. Med tiden vattnas hemlängtan ut, anfallen kommer mer stötvis menar han, men man blir aldrig av med den. Han har lärt sig samsas med det som gick förlorat när han lämnade Grekland och poängterar att hemlängtan och dess egenskaper har gjort honom till den han är.

–Alla sorters bilder kan föra mig tillbaka till Grekland. En kort stund så gör det djävulskt ont, men samtidigt känner jag att utan hemlängtan hade jag inte blivit den författaren jag blev. Utan den saknaden och förlusterna i mitt liv som jag bär med mig.

Hemlängtan tar sig många former och smakar olika. För Theodor Kallifatides smakar den som fetaost och retsina – för Olena Rogozina smakar den som en särskild ukrainsk glass. Vi träffas senare under samma vår, då kriget i Ukraina har pågått i snart tre månader.

Olena slog sig ned i Sverige 2014. Hon föddes i staden Horlivka i Donetskregionen i östra Ukraina men familjen flyttade till Kyiv när Olena hade fyllt nio. Hon berättar om glassen som smakar som hennes barndom.

­­–Det fanns en särskild typ av glass som jag åt när jag var liten. Den kom i pulver som man blandade med mjölk för att sedan ställa in i frysen. Mina föräldrar köpte den nog från början eftersom den var billig, men det var något jag älskade. Den smaken försöker jag fortfarande hitta. Det närmaste jag har kommit är ett tuggummi jag köpte i Odesa 2012 – det är hittills så nära jag kommit den smaken.

Vi pratar om minnen och hur sådant man minns kan ta nya skepnader när man lämnat det bakom sig. Olena växte delvis upp under 1990-talets postsovjetiska kristid då ekonomiska och demokratiska reformer ledde till kaos och ovisshet i delar av samhället i Donbasregionen.

–När man är barn ser man världen på sitt eget sätt. Hur jag minns min barndom överensstämmer kanske inte helt med hur saker faktiskt var. Jag minns hur bra vi hade det, att vi lekte på gatorna och jag minns mycket god mat hemma, men samtidigt hade min pappa tre jobb – och fick inte betalt någonstans. Det var väldigt kämpigt. Ofta saknades det ström i lägenheten och vi hade en tradition att vi satte ett stearinljus på bordet och åt solrosfrön tillsammans, det blev till en fin ritual.

Jag frågar Olena vad hemlängtan innebär för henne och hur den har förändrats sedan Rysslands fullskaliga invasion av hennes hemland i februari 2022.

–Den sitter alltid i mig. Det handlar inte så mycket om att ta sig tillbaka till något, det är bara en del av mig. Det blir en del av din identitet som alltid är där inne i själen.

–Det mest överväldigande just nu är att jag inte vet om jag kommer ha ett ”hemma” att komma tillbaka till. Både mitt fysiska barndomshem men även hela landet. Och jag kommer inte åka tillbaka till ett ryskt Ukraina eller till Folkrepubliken Donetsk – jag åker bara tillbaka om det är Ukraina! För mig som är en del av diasporan i utlandet är vetskapen att kunna komma tillbaka till mitt hemland oerhört viktigt. För det är mitt land, inte Putins land. Men jag är – som många andra ukrainare just nu – mer upptagen med känslor som är stärkande, att vi ska vinna kriget, snarare än hemlängtan. För det är ju existentiellt just nu. Det kommer ju inte att finnas något Ukraina om vi inte vinner.

Olena berättar hur de ukrainare som bor i Stockholm har kommit närmare varandra. Tidigare visste hon inte om att det bodde så många av hennes landsmän i staden men  gemenskapen har ofrånkomligt fått luft under vingarna sedan den ryska invasionen. Hon berättar om Kira som nyligen kom till Stockholm med sin mamma. För bara några veckor sedan läste de Karlsson på taket i ett skyddsrum i Mariupol – två dagar innan jag intervjuar Olena besöker de Junibacken.

Den ukrainska självständigheten 1991 föregicks av hundratals år av ryskt inflytande, under såväl Sovjetunionen som Tsarryssland. Under ryskt inflytande motarbetades den ukrainska kulturen aktivt, berättar Olena. Hon berättar även om åren under 1930-talet när det ukrainska folket utsattes för svältkatastrofen som har kommit att kallas Holodomor – då miljontals ukrainare dog till följd av att spannmål konfiskerades från Ukrainska SSR.

–När en härskare gör sitt bästa för att förtrycka en kultur eller en nationell identitet finns det sådant som är lättare att trycka undan än annat. I hundratals år tillät de inte att böcker publicerades på ukrainska eller att folksånger sjöngs på ukrainska. Men med mat var det svårare. Den ukrainska maten fanns alltid kvar och levde vidare. Maten är ju en så naturlig del av livet att den lever kvar på ett väldigt organiskt sätt.

***

Utanför Estniska huset har det nyligen börjat skymma. Vid bordet i matsalen äter jag och de två kvinnorna från Estland våra soppor och småpratar. De berättar sovjettiden i Baltikum och hur de var tvungna att lära sig ryska men gjorde det med god min för att ”kunna fiendens språk”. Restaurangen på Wallingatan är en plats där människor som av olika anledningar lämnat Estland har kunnat mötas. Med min estniska soppa framför mig blir det tydligt att mat, mer än att enbart råda bot på hemlängtan, även har förmågan att hålla liv i kultur och identitet.

Jacob Hallerström, 2022