INTERVJU • NILÜFER YANYA

Text: Jonatan Södergren
Illustration: Evelina Johansson
2019

En konstnärlig ledare flyttar till soliga Belgien där han möter upp den motvilliga popsensationen Nilüfer Yanya, som tidigare samma år gav ut sitt eklektiska debutalbum Miss Universe, för ett samtal om det teatraliska, det visuella och albumformatets framtid.

“Jag försöker göra så att gitarren hela tiden är närvarande i min musik,” berättar hon på den botaniska trädgårdens uteservering. “Även om jag skriver en poplåt vill jag fortfarande spela gitarr, därav kommer du höra olika influenser. Jag har inga tydliga influenser, det kommer från lite varstans och beror på vad låten i fråga behöver. Jag har aldrig tänkt att jag ska hålla mig till en viss grej, som att, ‘Nu ska jag göra något ösigt, soft eller poppigt.’ Det blir lite push and pull. Går jag åt ett håll måste jag sedan kompensera med att göra något annat för att få med även det i slutprodukten. Det ligger i sakens natur att vilja få det att låta som gränslandet mellan olika världar.”

Brukar du ha en klar bild?
– Jag brukar ha en klar bild när jag påbörjar låten. Inte så mycket när den väl är klar.

Även om det är pop bär dina låtar ofta på en twist eller något oväntat element.  
– Det handlar nog mycket om vad du som lyssnare har för förväntningar, vilket kanske baseras på vem som sjunger, mitt utseende, låttiteln och vilken genre du förväntar dig att det ska vara. Om du förväntar dig en poplåt kanske du kommer tycka att det låter konstigt, men förväntar du dig någonting annat kanske det inte låter så konstigt. Jag har aldrig försökt mig på att skriva en poplåt… kanske lite grann men då tänker jag alltid att jag gör något annat istället. Så jag tror det egentligen handlar om att det är en diskrepans mellan vad folk förväntar sig och vad de faktiskt får.

För några år sedan tilldelades Bob Dylan Nobelpriset i litteratur. Hur skulle du säga att låttexter förhåller sig till andra typer av litteratur?
– Många artister gör båda delarna; Kate Tempest till exempel. Hon skriver böcker men hon gör även musik som hon skriver texterna till. Så för henne tror jag poesi och musik fångar samma stämning och båda går under namnet litteratur. Vad vet jag, kanske skulle hon göra skillnad på dem men bägge faller under någon slags litteraturstämpel, eller hur? Men om du tar en riktigt hitlåt och tittar på texten så slås du av hur kallt det är; det saknar känsla och mänsklighet. Ibland dyker det upp något som känns äkta men för det mesta… jag antar att det är en reflektion över tiden vi lever i och orden vi använder oss av. Det är inte litteratur men samtidigt går det inte att separera på de två fälten; de kommer alltid överlappa varandra.

om du tar en riktigt hitlåt och tittar på texten så slås du av hur kallt det är; det saknar känsla och mänsklighet

Om du kunde tilldela ett Nobelpris till någon, vem skulle det vara?
– Kanske Kate Tempest för hon är helt fantastisk.

Temat för det här numret är Väst. Skulle du som Londonbo med turkiska rötter säga att du har en tvetydig relation till västvärlden?
– Dessutom är min mamma hälften barbad och hälften irländare så jag kommer lite varstans ifrån.

Hur har det påverkat din identitet?
– Det är något jag fortfarande håller på att lära mig betydelsen av. När jag var yngre var jag så liten att jag inte reflekterade över det. Jag visste bara att jag hade ett annorlunda ursprung. Ena föräldern härifrån och andra därifrån. Du är medveten om det men du förstår inte betydelsen av det. Så naturligtvis vill jag sammanföra de olika världarna. Det är något jag måste fortsätta utforska för min egen skull. 

Är det några sådana uppgörelser som du, antingen inneboende, tycker har stärkt ditt konstnärliga uttryck eller, på ett yttre plan, skulle kunna göra världen till en bättre plats?
– Om alla kom överallt ifrån skulle det inte finnas några problem. Ingen skulle vilja skapa problem, allt skulle bara klicka. Vi lever i en värld som inte fungerar så, samtidigt som vi som människor fungerar på det viset. Jag vet inte om det gör det lättare eller svårare. Ärligt talat känner jag mig lyckligt lottad som uppfattas som båda sidorna av myntet och inte bara det ena.

Inför albumsläppet har du släppt låtar på Soundcloud i flera års tid. Det här är en dum fråga men hur kändes det att släppa ett album?
– Det var en lättnad, för ett par år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle släppa ett album inom en snar framtid. Jag visste att det skulle hända en dag men tajmingen kändes inte rätt. Sedan träffade jag mitt skivbolag och saker började hända extremt fort. Det var meningen att jag skulle göra ett album och plötsligt, ett år senare var det klart. Det var mycket jag inte hann fundera över, som vad jag faktiskt gjorde och vad jag ville att folk skulle höra. I grunden var jag inte övertygad av mitt eget album, vilket inte är en situation du vill hamna i, men jag var också lyckligt lottad som hade fått möjligheten att spela in ett album. Så nu när det är släpp känner jag att jag äntligen kan gå vidare till nästa grej. Det är skönt att ha ett album ute. Du måste agera som att du pushar albumet, på det sättet är det nästan som att föda en bebis. Det är som att vara omringad av ett stort snurrande hjul. Det är en bra process och jag har lärt mig mycket, men musikaliskt hade jag kunnat åstadkomma mycket mer.

Var det något särskilt du var missnöjd med?
– Bara hur det hänger ihop, det är inte som att jag ogillar någon av låtarna. Om jag hade haft mer tid, skrivit fler låtar… jag vet inte. Jag antar att alla känner så? Att jag borde gjort si och så, men det gick så fort. Andra artister jag pratar med spenderar hela år åt att fokusera på sina album. Jag fick inte göra det vilket gör mig svartsjuk. 

Kanske är albumet ett dokument över tiden du ägnade åt att skriva det, snarare än en utveckling av något specifikt ämne. Det är en av sakerna jag gillar; det är sällan förutsägbart utan kan gå från en låt med grunge-vibbar såsom In Your Head till någonting helt annat.

Hur ser du på distributionen av musik idag? Vore det lättare att bara släppa EPs och singlar?
– Mmmmm, det är troligtvis lättare. Det krävs mindre tid och pengar. Om det bara handlar om att få större publik kan du släppa singlar och EPs och sedan vara lycklig i resten av ditt. Men som musiker vill du släppa album. Du vill grotta ner dig och jag tror även det är vad dina riktiga fans vill. Så jag tror inte att albumformatet kommer dö ut. Om något kommer det bli mer populärt.

Vinylförsäljningen tycks även gå upp.
– Jag tror även att folks uppfattning av vad som utgör ett album är under förändring. På 60-talet kom det första konceptalbumet. Innan dess var ett album bara en samling låtar. Det var logiskt eftersom du gick till butiken, väntade på att albumet skulle komma ut, och lyssnade sedan på låtarna. Numera lyssnar vi på musik på så många olika sätt och av så många olika anledningar. Ditt album kan vara vadhelst du vill att det ska vara. Vissa artister släpper visuella album. Annars är det ju bara en Spotify-grej, en samling låtar och det är så majoriteten kommer att uppfatta albumet. Det är så abstrakt. Jag tror inte att det kommer stagnera. Det kommer att fortsätta utvecklas. Jag vill fortsätta experimentera. Jag tycker inte att mitt album är ett konceptalbum eftersom jag pusslade ihop det i efterhand. Du måste ha konceptet på förhand för att det ska räknas. 

Hur lyssnade du på musik när du växte upp?
– På CD. Ibland på TV men inte så mycket, det var inte som att vi hade musik överallt i hemmet. Mina föräldrar är konstnärer, de målade mycket men var inte besatta av musik. Ingen av dem har egentligen någon relation till popmusik.

Vad spelade de upp för musik då?
– Mycket turkiskt, mycket klassiskt. Min mamma hade sina favoriter som hon spelade varje kväll. Min syster som är sex år äldre än mig lyssnade på Eminem, skatepunk, typ Blink-182, och samlingsskivor med låtar som var populära, hade ni dem också? Normala saker. Jag har faktiskt aldrig själv köpt ett album. När jag var tonåring köpte inte folk CDs längre.

Du laddade bara ner allting?
– Ja, jag kan inte minnas att jag någonsin köpt ett album. Det här är inte bra. Jag ville verkligen ha massa CDs. Jag gillar tanken på CD-skivor. Jag ville verkligen men… jag hade ingen CD-spelare, så vad var poängen? Jag fick en iPod när jag var tolv med all musik min syster hade samlat på sig. Jag tror den innehöll sex hela dagar med musik. Jag lyssnade på det i åratal, det var ett helt bibliotek. 
– Just nu lyssnar jag inte riktigt på något. Jag tror det beror på att jag själv opererar i musikindustrin. När jag var yngre kunde jag verkligen tycka det var spännande att lyssna på vad som helst. Det är något jag vill komma tillbaka till. Jag tror bara jag behöver en paus.

Jag funderar på Grimes som säger att hon vill åka på hologramturné.
– Åh, jag vill också ut på en sådan! Jag vill verkligen ha med något sådant i min show. Jag har ju alla dessa intermezzon på albumet mellan låtarna, då skulle det vara coolt om det poppade upp ett hologram mitt under dem.

Panda Bear spelade här på Botanique för några dagar sedan. Han stod bara bakom sin laptop och sjöng samtidigt som han hade alla dessa visuals omkring sig. Tror du sådana aspekter krävs för att förhöja musikupplevelsen i den digitala världen?
– Verkligen, om det görs på rätt sätt. Personligen är jag trött på att se band. Jag är less på livemusik. Jag älskar att spela i band men det krävs att du gör någonting extra. Nyligen när jag spelade i London och Paris hade jag tre animerade kortfilmer som interlude. Det finns en amerikansk artist, Kelsey Lu, känner du till henne? Hon har precis släppt ett album som heter Blood. Hon är fantastisk, hon dansar och gör scenkläder. Det är något teatraliskt över det. Det du syftar på är mer digitalt eller visuellt. Jag är helt klart inte en teatral artist men jag vill heller inte att det ska vara på en skärm, helt digitalt. Det är något jag måste klura ut.

Hur långt in på turnén är du nu?
– Vi gjorde fem veckor i USA i början av året som förband åt Sharon Van Etten.

Är det sant? Hon var den senaste personen jag intervjuade! 
– Hon är fantastisk. Jag saknar dem, det var underbart folk att vara på turné med. Deras show är otrolig. Det är ett bra exempel på ett band som inte är tråkigt. Det var betryggande att se att det också är möjligt att bara fortsätta utvecklas, det blir det bra i slutändan; du kommer fram någon gång. 

Hon har blivit mer teatralisk också. På nya albumet finns en låt som heter Seventeen där hon bara skriker, krälar på marken och fullständigt sliter ut sitt hjärta. 
– Jag har så mycket respekt för dem. 

Kan du utveckla kring albumets titel Miss Universe?
– Jag vet inte exakt vad det är meningen att det ska betyda men jag gillar bildspråket. Det blir en lite tacky och ytlig kontrast till musiken. Det handlar ju inte om det överhuvudtaget. Det är snarare som att musiken försöker bryta ner någon mental bild av ytlighet. För mig handlar det om att bryta sig loss från ytligheten i världen.

En strävan efter att se världen på ett mer “autentiskt” sätt?
– Att se världen för vad den är; inte för vad jag vill att den ska vara eller för hur någon säger att den är. Varje dag säger någon något annorlunda om världen, ‘Det där är inte sant, det här är fakta, det här är vad som faktiskt händer.’ Du behöver inte lyssna på det. Du kan bara vara dig själv. 

På så sätt blir autenticitet en förhandling mellan realism och fantasi.
– Fantasi är vackert.

Men det är också något kulturellt eftersom olika fantasier snubblar in i det verkliga.
– Det finns olika verkligheter överallt. I slutändan är det du själv som måste skapa din egen verklighet. Det är precis vad Miss Universe anspelar på, ordet “universum” sammanbinder allt det där. Jag tänker inte så mycket på det, jag tyckte bara om titeln.