JAG BLEV INTE UTSLÄNGD FRÅN JAN EMANUELS SVITFEST

Jonathan Brott 2 oktober

Jag är så glad att Ali Alonzo minns allt åt mig

Vi pratade tydligen med en fransman en gång som sa att han hatade Marseille varpå jag frågade på tysk brytning
– oh, are you xenophobic?
– you are afraid of the Arabs?

När Ali skulle skriva en text för SvD och frågade vad den borde handla om ska jag ha svarat “skriv om den subversiva heterosexuella kärleken”. Lät bra. Jag hade något på gång där.

Det var bokmässans näst sista dag. Den stora Sabbaten. För mig iallafall. Inte ett enda uppdrag kvar. Bara kliva runt och försöka ha det trevligt.

Jag vaknade till ett illavarslande meddelande från min female role model, en briljant svt-dam som jag råkar stå nära. Hon skrev att jag ska vara rädd om mig och varnade att “bokmässan kan ta mer än vad den ger”.

Clara och jag stegade tillbaka för den näst sista dagen i rätt snygga kostymer. Kändes som west-wing när vi gick över golvet, hon med laptop i hand och jag i mina solglasögon. Vi hade riktning.

Jag tänkte på vägen dit att jag var glad att Nuda-paper inte är på bokmässan av flera ganska ambivalent konflikterande anledningar. Jag tror jag ville skydda dem från detta.

Dagen gick fort. Jag hade roligt. Jag underhöll mig själv. Pratade med flera personer jag gillar och tyckte ärligt talat om ljudet av min egna röst. Min röst förvånade mig. Den sa helt märkliga och poetiskt tvetydiga sanningar.

Nu hade jag som vanligt närmre 3 timmar sömn i kroppen och vi var bjudna till en middag. Jag gick hem och slöt ögonen i kanske tre minuter och for sedan ut. Messade Ali väldigt mycket på vägen dit:

Han svarade långsamt och nästan inte alls, eftersom han är kär. Charles Bukowski sa en gång “I fell in love once, I didn’t get any work done for months, but then again, why should I?”

I lobbyn till Gothia Towers såg jag Gunnar Harding på håll och kände mig lycklig igen. Han hade rätt långt hår. Jag hejade på honom dagen innan när han stod och rökte sin vackra e-pipa i rökrutan. Då nämnde Helga Hjerling att hon frågat Emilia Alvarez vad hon gjort kvällen innan och hon svarat, sedvanligt hemlighetsfullt, något i stil med “det var en middag vi använde pengar”. Det fina med detta är att istället för att, som många, hemlighetsmaka fina författarmingel (av rimliga skäl, ja, i get it, man får inte plats med 85 936 personer på varje fest), men istället för att smussla med sådant så gatekeepar Emilia Alvarez bara någon slags kosmisk poetik.

Okej, vi stod i lobbyn och var alla mycket nyfikna på vilka som skulle dyka upp till den kryptiskt formulerade middagsbjudningen. Men då, från ovan, descending a staircase. Mitt hjärta stannade. Per Wästberg kom klivande rakt mot mig. Jag har gått i hans fotspår de senaste åren. Med världskongressen och så vidare. Men ännu inte hunnit träffa honom. Jag tog tillfället i akt. Några korta meningar växlades. Om hur långt PEN kommit sedan hans första inträde 1955. Om skandalerna i St Petersburg och den senaste svenska kongressen 1978.

Det visade snart att dessa två karlar (Wästberg & Harding) givetvis inte skulle till samma middag som mig. Men det skänkte mig hopp.

Elis dök upp i en härlig clown-outfit. Den var riktigt snygg. Han introducerade mig till en författare. Det första hon sa var “ja såklart vet jag redan vem du är… han som hånglade med Little Jinder förra året” och sen ett antal tänkbart illamenande repliker som jämförde mig med Elis. Hon körde över mig och jag fick inte riktigt en syl i vädret. När jag väl fick chans sa jag bara “… och vad heter du?”

Och så höjdes ett par stumma ögonbryn. Jag tror hon var en ganska erkänd författare. Oftast när jag glömmer eller inte vet vem någon är i den intellektuella offentligheten känner jag blandad skam och liksom moraliska kval men just denna gång var det perfekt.

Men gud. Oavsett hur mycket jag flyter runt på societetens oljiga yta så kommer jag aldrig förvänta mig att en enda av er minns mitt namn.

Vi klev in i en enorm industriell varuhiss och jag drog några skämt om att taket och golvet nu skulle röra sig mot varandra. “Varför tror du det är så många danskar här inne? välkommen till Göteborgs blodsbad”. Det var en vacker tanke att man skulle samla och avrätta en kulturelit bara för att göra utrymme för nästa kull. Ett initiativ av Göteborgs Kommun.

Nej så var inte fallet. Vi överlevde och bjöds på en faktiskt värdig och intim middag. Jag kände mig omvårdad på ett sätt som jag inser mer och mer är avgörande inom kulturen. Vi harvar fan här, allihop. Man får halvbra betalt och lever ett mycket gränslöst högriskliv, och de få gånger man får kliva in i ett rum och en lapp med ens namn ligger där skrivet i fin handstil, och någon valt att bjuda just dig, just dig, på en middag, och inte bara för att du ska instagramma om det, nej utan för att någon till viss del tror att mötet mellan människorna i rummet skulle kunna skapa något betydelsefullt och till och med vackert, dessa sällsynta skeenden är bland det vackraste som händer i kulturen.

Samtliga deltagare hade uppmanats att skicka en bild som för dem representerade “Staden”. Strax efter att vi slagit oss ned vid det elegant dukade bordet i praktiskt taget en lastkaj längst in i mörkrets hjärta la vi märke till att bilderna varsamt ramats in och hängts upp ovanför våra sittplatser.

Jag blev placerad på hörnet. Längst bort på långbordet. Nej inte på hedersplatsen utan i periferin. Nog för att jag inte var högst upp på inbjudningslistan utan slunkit in då någon annan gett återbud. I och försig låg CRFNs namnskylt vid den tomma stolen mittemot mig. Intill mig hade jag två arkitekter som var de som var mest förvirrade kring varför de bjudits in. Åh nej, tänkte jag först – arkitekter – men snart fann vi oss djupt engagerade i ett samtal om bristen på “det allmänna vardagsrummet”, en hjärtefråga för mig. Som bottnar i att vi har ganska hög levnadsstandard och att folk därför trivs rätt bra hemma. Jag talade med en bartender i Lissabon i våras, under en bostadspolitisk kongress, och jag frågade henne om varför hon tror sydeuropa har så mycket bättre gatuliv. Hennes slutsats var enkel, i nordeuropa prioriterar ni att hålla nere basvarornas priser, här i Portugal prioriterar vi att en kaffe ska vara billig på gatan. Det gynnar mest turisterna.

Mittemot mig satt Annika Norlin och Nicolas Lunabba, två personer jag egentligen visste ytterst lite om. De var djupt inbegripna i ett samtal från första minuten och det tog en halvtimme innan jag lyckades flika in. Men så plötsligt blommade något ut. Jag kan inte förklara detta men vårt samtal var både det enklaste och samtidigt givande jag haft på hela veckan. Vi möttes öga till öga, såg våra olikheter, förklarade vad vi håller på med, och gick sannolikt därifrån något mer upplyfta än innan.

Middagen var vacker, och helt galen från ett kulinariskt perspektiv. Det inledde med friterad surgurka med vodkadränkta äppelbitar och en stor shot vodka till det. My kind of dinner. Bokmässans programchef Oskar Ekström, min liksom spegelbild på andra sidan landet, höjde sitt glas och välkomnade oss alla. Han har en känsla för att göra enkla välkomsstal till något respektingivande och lite historiskt. Han har en känsla för värdskap. Det är nästan ingen i kulturen som har det. Någon ropade efter en sång. “Jag har en”, sa jag och reste mig upp. Jag sjöng

Om alla berg och dalar vore ost och bröd
Och alla sjöar vore brännvin

Och blev avbruten innan jag hann komma till den andra, något fräckare versen, vilket var för det bättre.

Om alla vackra flickor stodo i en ring
och jag fingo gå och välja

Vi var en salig blandning runt bordet. Det var kulturchefer, författare, kritiker, politiker och… ja, helt enkelt mycket snygga människor som också är smarta. Framförallt var det betydligt fler författare än sist.

Sami Said reste sig upp och läste en rörande, storslagen, stillsam och nästan antikt tidlös dikt och jag bevittnade en mycket subtil grimasch hos en person vid bordet, en person som jag tycker mycket om, men som kanske inte tycker om storslagna, stillsamma och nästan antikt tidlösa dikter. Det gjorde mig lite ledsen.

Jag har tänkt mycket på elakheten i de litterära kretsarna. Den kommer nog till stor del från vackra människor som vill hitta sin plats i intellektuella rummen. Och så är de elaka ibland på vägen, av någon anledning. Jag vet inte om det behövs, om man redan är vacker och intellektuell. Houellebecq skrev något rätt fint om det där, att han tycker synd om vackra människor, för att folk antingen bara vill ligga med dem, eller känner sig hotade av dem, så det är svårt för dem att komma nära någon. Kanske är det så i kulturen också. Är man för vacker tar ingen en på allvar. Kanske är det det jag gör nu. Inte tar någon på allvar.

Jag har tänkt en del på det här jag håller på med. Ett slags skevt bloggande med vissa litterära aspirationer. Jag får ibland lust att gå och fälla träd. För en mer human bokmässa… Har jag förbittrats? Förvisso är det inte ett rekvisit att vara sympatisk här. Det är inget krav. Nej, det är tillochmed underhållande att vara elak. Jag förstår lockelsen. Jag tror varje person jag benämnt med namn här har jag menat att hylla. Att hylla en slags kosmisk skevhet som vi alla, även de briljantaste författarna tar del av. Det att vara människa och göra fel. Det att vara människa och hitta på att det finns något som heter att göra fel.

I Jan Emanuels Svit

Middagen rundades av och av någon anledning sa en auktoritet inom ämnet att vi nu alla skulle direkt till Jan Emanuels svit. I ännu ett dissociativt tankeflöde kändes det lite som att vi var societetsdamerna som fått en god middag och några glas men nu skulle uppfylla vårat riktiga uppdrag. Att underhålla. Så var det givetvis inte. Jag tror det här var mer av ett PR-stunt för hans nya bok. Vi ramlade in i en svit. Ja, det stod vinboxar och några av J.E’s böcker i en ikeahylla. Det är en relik detta, svitfesten, som jag ändå har en svagpunkt för.
På balkongen sa en anställd på en pr-byrå sa att hon på måndag skulle pitcha för Spotify. Tanken var att de ska börja sälja sylt, eftersom de redan har en funktion som heter Spotify Jam. Jag minns att jag sa att det låter som en hard sell och att hon borde låta bli; det hade varit som att säga att de borde börja göra wraps, varpå hon sa “ja, det ska vi också pitcha faktiskt!”.

Det här med PR-byråer och fester. Det ligger något i det. Jag kan känna en längtan och nostalgi till att PR-byråer skulle gå tillbaks till vad de höll på med från början, det som de är bäst på: typografi och misogyni.

Som bekant från Victor Malms skildring av kvällen (läs den här) stegade två vakter in och ropade sakligt och våldsamt att “festen är slut”. Vi slussades ut och jag hörde någon avslappnat säga att det nu bara vara att gå till nästa svit. Jag blev stående i korridoren i någon sekund innan jag såg dörren framför mig öppnas och ett huvud försiktigt kika ut. “Du, du kan komma in här” sade huvudet till mig. Och så fann jag mig i en identisk svit. Men denna var oberörd. Inget folkhav, inget vrål, bara några ölburkar prydligt uppradade på en tv-möbel. Och framför mig satt Oskar Ekström i en fåtölj, och Love Bonnier i en soffa intill. Det var som att jag bara råkat ramla in i ett planeringsmöte med en PR-byrå. Eller ett krismöte rörande hur de skulle överlista vakterna och få in folk till kalaset.

Något vackert med detta var att det typifierade Bokmässans urgrundskaos. Nu var vi ändå här med några av de semiofficiella arrangörerna men inte ens de visste helt säkert reglerna. Vilka var vakterna? Var det Jan Emanuel som tröttnat? Agerade de på eget bevåg? Vems fest var det här egentligen? Det är lite som börsen. Vi är alla involverade men ingen styr. Och nog är det detta jag egentligen uppskattar med dessa dagar i Göteborg. Det är sprängfyllt med hierarkier men allt är flytande. Där inne var det jag och massa anställda på en PR-byrå, och även en jättepackad 60-årig kvinna som inte alls hade något med litteraturen att göra och bara råkat ramla in, ett faktum hon ropade frekvent till oss alla, med en rödvinsbox under armen. Hursomhelst kände jag i denna svitfest ett oväntat lugn och allvar. Oskar och jag talade på vårat branschmannamässiga vis om Bokmässans framtid, ekonomi, och publiksiffror. Vi talade om staden, om att annonsera ett nytt tema som ska göra alla glada, och om att jag nog egentligen inte är målgrupp för mycket av vad som sker här. Jag känner mig positivt överraskad varje gång vi hörs vid. Den här mannen bryr sig verkligen om kulturen. Hur mycket jippon, kitsch, kommers och flärd som än kommer i vägen, så känns det skönt att någon där uppe genuint vill ha ett rikt kulturliv. Det finns inget avslut på en sån här tirad, man måste bara på eget bevåg känna att man fått nog, och ta sig hem till sitt budget-hotell.

På söndagen vaknade jag och såg att Irrlicht-håkan skickat ett svart hjärta till mig.

I “relaxavdelningen”, i en bubbelpool med min kollega Clara tänkte jag orden “Jag saknar min fru”.

Jag tog en snabb sista vända till mässan. En av damerna i presscentret kallade mig för raring. Jag som redan var knäsvag.

Jag sprang in i Myrna i lobbyn sen. Hon var också klar. Hon sa att hon nästan var rädd för att vara själv nu. Så kände jag också. När man socialiserar i en sån sinnessjuk takt som man kan göra på bok & biblioteksmässan i Göteborg sätts en rätt kittlande intern monolog igång som angränsar till ett psykotiskt tillstånd, vilket även det är lite kittlande, förutsatt att det begränsas till en vecka i slutet av september.

På tåget blev jag placerad bredvid en sovande tant med rasslig tuberkuloshosta. En kvinna bakom mig sa “kan du flytta handen, kan du flytta handen, kan du flytta handen” till en man som sa “förlåt, jag är synskadad, är det mig du pratar med?”