en mer human bokmässa / svante weyler är en cutie

Jonathan Brott 28 september

Jag stannar till vid legominiatyren av Gothia Towers. Det är något oerhört slående med den. En påminnelse om att vi vandrar runt i någon av åttiotalets många sönderfallande utopier.

Jag deltog i Nordisk Litteraturpolitiskt toppmöte. Bokmässans konstnärliga ledare klev upp på scen i en mörkblå tredelad kostym och en lite kul orange hatt. Det var roligt att de valt en dansk konferencier. Lise Bach Hansen. Ballsy move. Men hon talade perfekt skandinavisk. Svante Weyler var sidekick. De körde någon slags vag lågmäld dansksvensk litteraturpolitisk standup.

Jag placerades vid bord åtta med några trevliga finska/finlandssvenska kommunalpolitiker och diplomater. Det kändes lite som ett barnbord, fast ett barnbord som bestod av milda och väldigt intellektuella finska/finlandssvenska kommunalpolitiker och diplomater.

Lina Ekdahl fick ordet. Hon sa “tack så mycket”. Jag rös. Det är något med hennes röst som får mig på fall. Här är ett exempel:

En göteborgsk kommunalpolitiker klev upp på scen och sa på väldigt bred östgötska “kriiiiget i uckerina när puttie invadewade”

På det nordiskt litteraturpolitiska toppmötet insåg jag att jag kanske inte är så intresserad av den nordisk litteraturpolitiken och att den nordiska litteraturpolitiken inte heller är så intresserad av mig.

En kvinna från Nordisk Kulturfond gratulerade bokmässan på “ett väldi flott program”.

En doktorand i företagsekonomi som jag tror skriver för DN sa ordet “surt regn” och några i publiken skrattade.

Jag kände att jag hade lite för dålig syn för att uppleva det Nordiska Litteraturpolitiska Toppmötet på riktigt.

Direktören för det norska kungliga biblioteket höll ett brandtal där han poängterade att boken överlevt VHS:en, vilket kändes ganska slående.

Jag lämnade i tystnad någon timme in. Tog en vända på golvet. Fick se Zac-boken i tryck och kände mig oväntat nöjd, och liksom ivrig att folk ska få läsa den och skratta lite och sen visa den för en kompis och skratta lite tillsammans.

När jag återvände till nord-lit-pol-top-möt skedde ett ungdomsprogram och jag gladdes av att se att publikskaran inte tunnats ut. Nioosha Shams höll ett ikoniskt samtal med två nioåringar om läsfrämjande och modersmål och jag har nog aldrig sett någon underhålla ett rum med nordiska litteraturpolitiska topp…människor så väl.

Svante Weyler är en riktig cutie, tänkte jag, i mörkret, vid bord åtta, och översatte sen den meningen i mitt huvud till “Svante Weyler är en riktigt sötnos” och sen igen till “Svante Weyler is a real sweet nose”.

Jorunn Lavonius deltog i en panel och sa att “Kritik också är litteratur” . Vi pratade lite efteråt och då nämnde jag bloggandet varpå hon svarade “Låter bra…en mer human bokmässa”.

Jag vände bort till presscentret. Damerna hade just fått ihop presspassen och vi växlade ledigt några ord. En av dem sa att jag var välkommen på minglet ikväll, men rättade sig sedan och sa att hon inte visste var minglet var. Jag lämnade Svenska Mässan med en ganska lugn och upprymd känsla i kroppen.

I mitt lilla rum i min gamla arbetarkvart i Annedal läcker rören och allt doftar lite mögel och wifi:t funkar inte. En krossad tavla ligger på marken när jag kliver in. Det är proletärcation. Disaster tourism. Påminner lite om att bo i en rustik gammal hutong i Shanghai. Lågt till tak, smutsigt i de allmänna utrymmena, men med varenda yta vitmålad i sovrummet.

Jag är på väg in i köket för att starta om routern när jag möter Tocan Dikbayir, en förman på ett turkiskt tryckeri i Istanbul som sitter och rör om i en sallad. Han är här för att spränga sig in i barnboksmarknaden. Man kan hitta hemsidan här printcenter.com.tr. Vi växlar några ord på turkiska. Det känns lite erotiskt. Han ger mig sitt visitkort och en gåva. Det är turkisk konfekt. Ödet slår in.

Någon timme senare plankar jag in på ett mingel och lovar dörrvakten att inte blogga om något som sker där inne.
Där inne. Där var det inte många israeliska diplomater.
Där hittade man inte Leif Pagrotsky som en trygg punkt i vimlet.
En underbar amerikanska hyschade inte folk i publiken. Hon hette inte Debbie. Jag blev inte upplyft av att prata med henne och hennes författarman Simon Schama. Hon var inte genetiker på Columbia University. Hon skakade inte min hand sådär åt fel håll, uppochned och otroligt elegant.

Och så träffade jag inte ett gäng underbara stiliga och lite tafatta brasilianska diplomater.

Jag satt inte ensam vid ett mingelbord intill en säpovakt som också satt ensam vid ett mingelbord.

Vi spejade inte ut i folkhavet, på jakt efter samma sak, men av olika anledningar.

Han reste sig inte plötsligt.

Den israeliska ambassadören gick inte förbi och sa hejdå vilket fick mig att säga “hej jag tror inte att vi hälsar” och få svaret “jag är den israeliska ambassadören”.

Jag hade inte inte följt dresscoden.

Jag träffade inte en inspirerande syrisk författare som sa att hon byggt 25 skolor på intäkterna från en enda bok.

Jag vinkade inte ned Leif Pagrotsky. Han gav mig inte sin hemadress. Sen gick han inte upp till de två snygga tjejerna vid dj-bordet och såg till att de spelade “Fix You” av Coldplay.

På det hela taget kändes det som att jag var på väg att svepas med i societetshelvetet. Men jag stod emot. Jag återvände till min knegarkvart innan midnatt. Vid fyra vaknade jag av att ännu en tavla singlade ned från väggen och splittrades mot golvet.