mörkerkänslig

Jonathan Brott 30 september

Det kommer alltid. Och sätter sina klor i mig. En inverterad bakfylla. Nästan som att jag inte tål att se det omkring mig nu. Mörkret. Det stora stora mörkret. Det finns så mycket ljus i Göteborg i den här veckan. Jag vänder andra kinden.

Jag har klurat ut det. Hur man mår bra på bok & biblioteksmässan i göteborg.

Man följer veteranerna. Nej, inte Jens Liljestrand, nej inte Jerker Virdborg, nej man följer de gamla män som är här för att de älskar bokmässan. De som köpt en guldbiljett och hoppat på tåget. Jag känner några sådana. De äter dyra middagar med ett leende på läpparna hela vägen. De ropar och hejar inne på Park och dunkar varandra i ryggen. De är lyckliga.

och mörker är bara avsaknaden av ljus

sa en jehovasvittnespräst till mig i rikets sal

jag var där och wallraffade som fjortonåring

jag var ett slags flitigt barn

under min ungdom höll jag många föreläsningar

ni som känner mig är bekanta med min brinnande entusiasm

vi hade en thailändsk pojke här som trodde han var en flicka

men vi fixade honom

sade jehovasvittnesprästen till mig i rikets sal

var bor du förresten, jag kan komma över med mina döttrar någon dag

sade jehovasvittnesprästen till mig i rikets sal

rikets sal

jag hoppas att de trademarkat det ordet

jag har en idé förresten

l’amour – la mort anordnar en prisutdelning med namnet “det stora augustpriset”

jag har kollat, det är ledigt

precis som webbaddressen dadvisor.com

den är ledig också

under min ungdom hade jag en idé för en app

jag var entrepenör på den tiden

hej, jonathan brott, ung entrepenör, brukade jag säga

det skulle vara som google

fast man får svar i realtid

från riktiga farsor

riktiga farsor

är inte på bokmässan just nu

bokmässan

är inte en plats

precis som havet eller usa

defineras det nog mer utifrån

negativitet, skillnad

vad det inte är

jag sitter vid frukostbordet

med hjärtögon

dolda bakom solglasögonen

Det var fredag morgon. Jag kände mig i fas. (hade tagit på mig en ren kostym och solglasögon)

Gick runt på golvet med noise cancelling lurar, lyssnade på beach boys och lite persisk fiol, det var en opiumdimma.

Köhler frågade mig vid frukosten vad jag hade lust att göra idag. Jag svarade att det vore nice att bara sätta sig utanför entrén till Svenska Mässan och dela ut lite nej-till-nato-flygblad.

Sen var det glansögd och anorektisk stämning på Skuggesamtalet. På ett metafysiskt sätt. Jag sprang in i min granne Anders Abenius. En dalsländsk legend inom kvällstidningsvärlden. Han hade Hawaii skjorta på sig. Jag kände mig lycklig.

På väg till It-Lits monter för att vika ut mig på scen fastnade jag med Pagrotsky igen… jag älskar honom… Vi pratade om kulturrevolutionen. Han kunde säga ordet “kinesiska” på kinesiska. Det kändes äkta.

Läsningen gick rätt bra. Jag underhöll. Barfota. Det kan ha framstått som en gimmick men jag försökte slappna av. Visserligen sa jag till publiken att man får 400 kronor av bokförlaget Timbro för varje gång man tittar på mina fötter under läsningen. Och att vi hade installerat kinesiska ögontrackingkameror för syftet, på hela mässgolvet. Och så insåg jag att den roliga bok jag översatt ruvar på ett oväntat allvar så fort det högläses.

Låt huvuden rulla, mumlar jag nu när jag skriver det här på en Dell-dator i pressrummet. Orelaterat. Något med Jan Emanuel.

Okej. Det blev eftermiddag. Vi åkte upp till Gothia Towers… En krog som heter… Twenty three… and me… in heaven. Något sånt. Flera mediatjejer åt enorma räkmackor. Jag frågade personalen om det. De sa att räkmackorna går på löpande band här, främst under bokmässan. Jag blev lite lycklig av att för ett kort ögonblick föreställa mig hur många räkor som fanns på hög där inne i köket. Och att det kanske var en enda man som hade som heltidsjobb att rada upp dem på mackorna.

Det var svårt att få ett bord på twenty three… Uppe på nittonde våningen. En dimma låg över staden. Det såg ut som Shanghai. Jag hade ett bra gäng. Sen blev jag typ neggad. Neggraggad på. Det gjorde mig lite ledsen. Varför gör folk så? Det finns en oklar tendens att liksom vilja väcka anseende hos folk som man uppfattar som “en del av en litterär gemenskap” genom att typ armbåga dem och himla mycket med ögonen. Kan vi inte bara vara snälla mot varandra, och kanske kyssas.

Jag fick nog. Drog med mig Clara bort till Världskulturmuseet. Vi var bjudna på en tidskriftsmiddag. Jag förvarnade henne att det nog skulle vara rätt kommunal stämning. Det var rätt kommunal stämning. Fast också lite unesco-känsla. Pga lokalen. Folk satt uppradade. En lunch på museet. Det var panasiatisk buffe. Vegansk. Vi slog oss ned med Jonas (J) och Cecilia Grönberg. En rätt våldsam kulturkrock. Jag blev helt snurrig av att smsa med hon som neggat mig samtidigt som Cecilia berättade att de jobbade med ett projekt kring fotografi som stod utanför vad som har omfamnats som “fotografins form”. Det kändes kul att tänka sig att det inte alls rörde sig om fotografi. Det finns två vargar i dig. En är en del av en rätt fittig mediasväng och den andra vill dedikera sitt liv till tidskriften OEI. Jonas berättade om en skulptur i göteborg som föreställde en sfinx med “extremt stora” och så lyfte han upp sina händer, och så fyllde jag i “bröst?” – “ja, precis”.

Under middagen lät det plötsligt som att någon råkade dra sin stol längsmed golvet men det var en saxofonist som körde ett oväntat rörande solo helt oannonserat i typ tio minuter. Jag tänkte på andra världskriget på ett oklart nostalgiskt vis. Som att jag tänkte på alla stadsparken som förstörts i europa. Sen reste sig en kommunalpolitiker upp och började dela ut priser. Jag tror han samlat delade ut 800.000:- till olika göteborgska essäister. Som tack för essäerna. Det var helt vansinnigt.

Clara fick nog.

madeleine grive by night

ja jag klev in

på way out west

de hade gjort sig av med musiken

istället gick stora klungor av artonåriga blonda gymnasietjejer omkring och slölyssnade på scensamtal i en röd klubbmiljö

man borde inte låta pr-byråer anordna fester, sa little jinder

man borde låta konstnärer anordnade fester

den första jag mötte där inne var madeleine grive

hon såg upprymd ut

men sen sågade hon stället, vilket kändes nice,

jag vill minnas att hon sa typ “det här är rätt lame”

jag kände för första gången i mitt liv att vi förstod varandra

någon hade bokat både bob hund och fricky, men inte för att spela musik

några av mina vänner blev utslängda från en vip och en av dem tappade masken

hon blev så arg

det pyrde

helt ur karaktär

det gjorde något med mig

något slog slint

djupt inne i oss alla

den karnevaleska samhällsordningen duplicerades i en konferensmiljö

vi blev plötsligt akut medvetna om hierarkier och att vip-områden vanligtvis är liksom självreglerande autonoma utbrytarstater

men den här gången behövde man ett gult band för att komma in

ja, jag var på väg att svepas med

det kändes skönt att lämna stället med essy och jinder

det var otippat på något vis

att kliva in på park och känna sig hemma

så fort man mötte hans blick i folkvimlet

leif

ett coverband spelade coverlåtar

generell tv4-stämning där inne

och längst bak i rummet skedde ett 25-årskalas

jag stod och svajade vid avgrundens rand

pelle andersson från ordfront blev inte insläppt

sen blev han det

jag gjorde bort mig lite inför mikael niemi

dels för att jag inte kom ihåg att hans författarskap varit avgörande för min uppväxt

mitt första erotiska minne

men också för att jag sa något olämpligt som liksom fick honom att ge ifrån sig ett lite sorgsamt läte

jag hamnade med liv strömquist och crfn

jag visste inte hur de såg ut

jag är den enda personen under 30 som inte vet hur liv och crfn ser ut

de kändes oväntat humana och tillmötesgående

utanför park träffade jag madeleine grive igen

jag var på väg att ge upp sen kom madeleine grive

jag frågade hur hon haft det

hon sa att det var rätt tamt på by night

att hon hatade det först

men att någon sen plötsligt knackat henne på axeln

och så var det thomas öberg

ludvig köhler tänkte en stund

och sa sen med stor omtanke

“Thomas Öberg…. han har verkligen… en räv bakom örat.”

sen blev det natt, det blev mörkt

några av mina vänner satt nere i en källare i byggnaden intill och var helt nedsupna

det kändes som artonhundratalet

det var nog rätt sorgligt att vara en alkoholiserad författare även på artonhundratalet

sen dök leonidas upp igen

som ett solsken

vi besökte hans hotellrum

det var rätt skum stämning

andres stoopendal var liksom i ett okontaktbart dansflow, själv

det palliativa dansflowet, som Elis hade sagt, men som Ali nu sa istället

sjukt att vi alla tre ska på samma middag ikväll

att de bjudit in fadern sonen och heliga sargade branschmannen

jag kysste en framtida kollega

vi kommer ändå kyssas som en del av jobbet framöver

på väg in till mordor

den svenska mässan

så kände jag mig glad att få verka inom finkulturen

vi är fria här inne